Författare

: Pierre-Joseph Proudhon

Titel

: Den federativa principen

Anteckningar

: Översättning från franskan av Emil Agge.

Källa

: Tidningen Brand #11, #12, #13, #14 1917

Den artikel vi i dag börjar införa

Den federativa principen

av P. J. Proudhon är en översättning i sammandrag av hans arbete:

La principe federatif.

Den skrevs 1861, alltså blott fyra år före hans död. Men man kan däri, trots ålderdom, sjukdom och fattigdom, ej spåra några trötthetstecken. Lika logisk och klar, lika vass och bitande som i sina främsta verk står han här som representant för en idé, som sedan så övertygande och snillrikt klarlagts av en Bakunin, en Krapotkin m. fl. Denna idé, om federativa sammanslutningar är någonting, som man särskilt nu, när nationsenhetsprincipen av världskriget alldeles slagits sönder, ta fasta på om vi någonsin skola kunna komma ur det folkmördande kaos som omger oss.

För läsandet och rätta förståendet av artikeln är det nödvändigt minnas en del saker, där isynnerhet tiden då den skrevs, är av vikt. Den republik Proudhon ibland åkallar, är ej den republik vi se, nationalitetsrepubliken, utan en fri, anarkistisk, kommunistisk federation. Då förf. på några ställen nämner federationsmyndighet får det ej upptagas i den betydelsen vi tillägger ordet myndighet, utan som verkställare av ett av folket fattat beslut, och då han någon gång nämner, att friheten måste, liksom auktoriteten begränsas, så menar han naturligtvis, att friheten ej så får användas att den inkräktar på någon annans frihet.

Om den federativa principen.

Bland alla institutioner som prövats, förenar en enda alla de villkor av rättfärdighet, ordning, frihet och varaktighet, utan vilka samhället och individen ej kunna leva. Det är det federativa systemet som kommer i stället för den vanliga teorien om en regering och som är dess nödvändiga slutsats.

En sträng analys kommer att visa oss, att politiken är en de exakta bevisens vetenskap såväl som geometri och algebra.

Politisk dualism - Auktoritet och frihet.

Politiken vilar på två motsatta principer: auktoritet och frihet, som oupphörligt kämpa om herraväldet.

Dessa två principer bilda så att säga ett par, varav de bägge termerna, oupplösligt förenade vid varandra, äro omöjliga att förena och kvarstå i evig kamp. Auktoriteten förutsätter alltid en viss frihet; friheten förutsätter i sin tur en auktoritet som underhandlar med den, förtrycker den eller tolererar den.

Det följer därav att varje regering, t. o. m. den mest auktoritära, ger en del åt friheten och att den mest liberala ger en viss del åt auktoriteten. Detta villkor är absolut, ingen regering kan undandra sig det. Auktoritet och frihet: se där två idéer, två motsatta system, dömda att leva i beständig kamp, vilken regering än är.

Två skilda regimer härflyta ur denna princip, beroende på om man ger auktoriteten eller friheten företrädet: den monarkiska regimen och den demokratiska, som sträva att utveckla sig på varandras bekostnad.

Styrelsen.

Vi skola undersöka de bägge systemen:

I monarkien låter kungen biträda sig av ministrar som handla i hans ställe, som hans befullmäktigade. Dessa befullmäktigade eller representanter, ministrar eller prefekter eller andra slags funktionärer, hopa i sina mandat all auktoritetens befogenhet. De måste avlägga räkenskap till fursten; men till nationen, som ej har någon rätt att fordra räkenskap, lämna de heller ingen. I detta system är undersåtarnas enda garanti suveränens intresse, som förresten ej erkänner mera av lagen än han behagar.

Den demokratiska statsformen synes helt skilld från den föregående, men detta är blott ett sken. Dess personal, prefekter och alla slags funktionärer, såväl som monarkiens och kejsardömets, är alltid mer tillgiven regeringen, som betalar dem, än nationen. Regeringen kan betjäna sig av dem och gör det också alltid mot medborgarnas frihet och i sitt eget intresse, absolut lika som den monarkiska regeringen; så att, från den synpunkten sett, är det alls ingen skillnad.

Administrationen och rättvisan är tvunget regeringens lydigaste tjänare. De medborgare som fordra en smula mer frihet, rättvisa och framåtskridande än som ges, bli alltid förföljda och dömda enligt deras behag. Den republikanska regeringen, såväl som den monarkiska, måste, för att bibehålla sin makt, för att leva, alltid använda samma oerhörda centralisationsmakt: hopande av ämbeten, sinekurer, köpa deputerade och press; den håller i sin hand hundratusentals …