Katalog Titlar Författare (flera) Ämnen Senaste anteckning Lägg till i bibliotek
Relaterade projekt Det Anarkistiske Bibliotek (da) Anarchistische Bibliothek (de) Biblioteca anarquista (es) The Anarchist Library (en) Anarchist library (en) Anarkistinen kirjasto (fi) Bibliothèque Anarchiste (fr) Anarhistička biblioteka (sr/hr) Biblioteca anarchica (it) Анархистичка библиотека (mk) Библиотека Анархизма (ru) Det Anarkistiska Biblioteket (sv) 아나키스트 도서관 (kr) کتابخانهی آنارشیستی (fa) AnarchistLibraries.Net nl.anarchistlibraries.net (nl)
Det Anarkistiske Bibliotek (da)
Anarhistička biblioteka (sr/hr)
Det Anarkistiska Biblioteket (sv)
Dessa tider äro mer än andra ägnade till reflektioner över arbetarerörelsens utveckling, dess förtid och framtid. Ty den förfärliga katastrof, som med krigets lössläppande träffat den internationella arbetarerörelsen måste nödvändigt skaka upp oss till självkritik, till ett gående in i oss själva.
Den första Internationalen, som bildades i London 1864, icke genom någon slags skapelseakt av Marx, som man gjort gällande, men efter två års förberedande arbete mellan representanter för engelska och franska arbetare, var revolutionär i ordets egentliga bemärkelse. Den grundtanke som gick igenom denna sammanslutning var helt enkelt arbetareklassens internationella samlande och organiserande för förande av en kamp mot kapitalismen och den kapitalistiska staten fram till en revolution, som skulle göra slut på utbytningen av arbetet.
Arbetarnas sammanslutning, dess organiserade kamp, stegrad i intensitet till revolution, voro medel till det närmaste målet: löneslaveriets upphävande. Revolutionen, samhällsomvältningen, det var vad man strävade att organisera arbetarna till.
Den gången fanns det entusiasm, offervillighet, dådkraft och kampmod. Allt detta har nu nästan fullständigt försvunnit...
Sedan Marx personliga härskarsjuka och intrigmakeri lett till en utvotering av de verkligt revolutionära elementen, somnade Internationalen hän och självdog.
Årtionden efteråt uppstod den andra Internationalen ifrån början genomsyrad av reformistisk anda. Revolutionen, det var visserligen de stora talens, de högtidliga sammankomsternas och de feta frasernas mål, men i verkligheten drunknade hela rörelsen i reformismens och parlamentarismens dödvatten.
Och den fackföreningsrörelse, som vid sidan av den politiska Internationalen, vuxit fram har blivit genomsyrad av samma reformismens anda. Skillingspolitik är det uttrycket som bäst karaktäriserar den verksamhet den driver. Revolutionen - »det är dåraktiga fanatikers löjliga drömmar.»
För den politiska rörelsen har det blivit huvudsaken att »skapa reformer.» Att exempelvis få fastslaget en lag för åttatimmarsdagen, när arbetarna i realiteten redan själv förskaffat sig den under kamp mot utbytarna; att få genomfört sjukhjälp, »ålderdomspension» o. s. v., som arbetarna själva få betala vartenda öre av. Att lappa lite här och plåstra lite där på det kapitalistiska samhällssystemet; att ytterligare fullkomna det kapitalistiska samhällssystemet; att ytterligare fullkomna den kapitalistiska statens maktfullkomlighet och blanda staten in i allt flera av individens privata angelägenheter - det är i stort sett vad man lyckats åstadkomma, och vad man överhuvudtaget kan åstadkomma genom parlamentarismen.
Jo, därtill kommer något, som icke bör förglömmas, det att man bland de politiska socialisterna börjar allt mer beteckna statens inlösning av kapitalistiska företag för socialism. Därmed lyckas man att förvirra de socialistiska begreppen och, last but not least, att rädda den kapitalistiska utbytningen genom att göra staten till verkställare av densamma och inkasserare av profiten för utbytarna.
Den fackliga rörelsen har säkerligen varit mera positivt givande. Den har förkortat arbetstiden, den har gjort arbetsförhållandena i allmänhet drägliare, den har i många avseenden satt stopp för utbytarnas feodala tyranni på arbetsplatsen och den har strävat efter att förbättra arbetarnas ekonomiska ställning genom att driva lönesatserna i vädret. Men utöver detta ingenting. Något högre samhällsideal lyfter icke den fackliga rörelsens strävan utöver det borgerliga samhällets ram. Den är och har ständigt varit jordbunden vid femörespolitiken.
Som Promethevs, enligt myten, gav människorno ljuset och som straff blev av gudarna fjättrad vid en klippa, så gav de fackliga organisationerna arbetarna hoppet om att genom dem kunna kämpa sig fri från den kapitalistiska …