Författare

: Varg i Veum

Titel

: Marsdagar

Källa

: Allarm 1 mars 1916

I mars, liksom i årets alla månader, bär varje dag ett dyrbart minne för arbetarklassen. Varje dag är för en progressiv rörelse händelserik, dock i större och mindre skala. I denna månad, det var den 3, 1861, upphävdes feodalväldet i Ryssland. Den 5, år 1912, utbröt den stora transportarbetarsträjken i England. Den 7, 1905, brände ryska bönderna sina förtryckares palats, och den 8, 1907, satte de elektriska arbetarna i Paris, genom en sträjk, den vackra staden i mörker. Den 21, 1907 reste sig de rumäniska bönderna i uppror.

Bland berömda män har under mars bl. a. avlidit: Karl Marx, den 14, 1883; Julius Caesar, mördades av Brutus den 15, 44f. K.; John Most, den 17, 1906; Walt Whitman, den 25, 1892; Beethoven, den 26, 1827.

Den 18 mars 1871 blev Pariserkommunen förklarad, och den 22 förklarades kommunen i Marseilles.

Intressantast av alla dessa händelser är oss Pariser kommunen. Det var en jätteansträngning som av franska arbetare så lyckligt utfördes.

Det var arbetarna vilka lidit mäst genom de föregående revolutionerna. De hade utbjudit sitt blod och sina krafter i de våldsamma skakningarna och hade med sin hjälp kullstörtat feodalvälde och monarki, upprättat republiken; men vad hade de fått i ersättning?

De nya regeringarna hade inga ögon för deras nöd, inga öron för deras hungerskrin och böner. Nöden var gränslös men den avhjälptes ej. Skatterna öktes, nya bördor lades på redan överlastade skuldror. Där låg missnöjets ovädersmoln i luften och man började hysa förhoppningar om att en ändring kanske kunde komma till stånd.

Två tänkare reste sig upp över mängden, vilka voro "Den evigt fängslade," Blanqui och den djärve Proudhon. Den senare kanske satte den starkaste förändringen i arbetarnas tänkande. Han hävdade den fria kommunen som ett mönstersamhälle och massorna genomsyrades av hans idé. Kommunerna skulle självstyras och de trodde på möjligheten av hela Frankrikes ombildning till fria kommuner.

De rojalistiskt konservativa med en Thiers som främste man, voro givetvis arbetarnas hätskaste fiender. Men mot denna fiende hade arbetarna även hjälp av småborgare och liberala borgare i allmänhet. Spänningen var stark bland arbetarna, ty varje ögonblick kunde monarkien bli återinförd. De voro fast beslutna att försvara sig.

Paris kunde sätta upp en här av 100 tusen nationalgardister och var försedd med omkring 250 kanoner. Thiers hade omkring 25,000 man, av vilka över hälften voro villiga gå över till nationalgardet. Detta faktum kände icke Thiers, uppfylld som han blivit av lögnerna i högerprässen. Han trodde sig kunna kväva den jäsande upprorsstämningen och kallt och hårt kommenderade han sina trupper till anfall. De 250 kanonerna skulle bli hans pris.

Kl. 2 på natten till den 18 mars ryckte trupperna ut och smögo kattlikt tyst bort för att befästa platserna, där kanonerna uppställts. Intet motstånd röntes, av det enkla skäl att befolkningen sov i lugn, utan minsta tanke på överfall. De starkaste stadsvärnen intogos utan bataljer och redan kl. 6 på morgonen var överrumplingen utförd, och upprop spredos omkring att allt var klart. Det saknades endast dragdjur för bortforslandet av nationalgardets kanoner.

Först kl. 8 kunde detta börja och då sov inte folket längre. De vaknade upp och kunde inte fatta vad som hade försiggått under natten. Några finna sig snart, gripa trummorna och slår signalerna på dem och väldiga folkskaror strömma till. "Leve republiken" ljödo ropen och man rusade upp till Montmartre för att rädda sina kanoner.

Thierska trupperna få order att skjuta, men sänka gevärskolvarna när folkmassorna strömma på. De hotas med döden och sändas till Solferinotornet. Polisen tager deras platser; men då intet häjdar strömmen ropas: Ge fyr! De låta gevären sjunka och skjuta ej. Folket tränger på och soldaterna fraternisera, men officerarna göras till fångar. Solferino-fångarna frigivas. Andra härar göra likadant. Thiers flydde och parisarna vunno en av sina stoltaste och vackraste segrar. Först dagen efter, hade befolkningen hunnit hämta sig ur sin överraskning. Man samlades inom centralkommittén, vilken förut bildats, och dess ordförande betonade att man kommit tillsamman för att låta folket välja sina egna förtroendemän. Folkets längtan var att få en social republik till stånd, som tog sin an deras sak istället för några få privilegierades. De gamla myndigheterna hade flytt och flydde hän ur staden, som …